En Sverigesaga

Sorgsenhet, modfälldhet, vemod: känslor som förknippas med att leva i vårt nordliga land. Mörkret tär och kylan gnager. Den lilla stunden på året när vädret tillåter att lämna tjockjackan i garderoben hyllas och firas. Men att vara nordbo är att lida. I litteraturen och musiken är detta ett återkommande tema. Närmast i minnet på detta tema är Ted Ströms Vintersaga. Biltillverkaren Volvo slog mynt av detta musikaliska verk genom att Amanda Bergman och Oscar Linnros fick spela in en ny version, ackompanjerat av bilder av en XC70 som dundrar fram genom snö och mörker. Volvo säger att deras version av Vintersaga är

en hyllning till Sverige när det är som kärvast. Ett tack till kylan, mörkret, blåsten och regnet

För Volvo är det förstås ett sätt att sälja bilar. Att bygga sitt varumärke kring det svenska. Texten handlar om när ”det stora vemodet rullar in”. På resan genom Sverige rullar vemodet in över människa och natur. Jag är beredd att hålla med om att det finns ett vemod, betingat av den nordiska topografin, geografin och klimatet. Kanske finns det till och med något vackert över det, en form av angst i den kirkegaardska meningen. Valet att ta del av Höga kustens underfundiga bergsformationer, lugnet i en värmländsk by eller kylan i Pajala är något många väljer, trots viss avsaknad av kommunikationer och offentliga institutioner. Att känna angst i valet att stanna kvar i ett utifrån tolkat vemod eller flytta dit vemodet inte tycks vara samma, kan tolkas som en konstnärlig ynnest som föder kreativitet. Men låt oss vara ärliga. Få länder är så bra som Sverige. Ett kallt klimat vägs upp av stora varma bilar och isolerade hus med relativt billig fjärrvärme. Blåst och regn ger energi för att tända lampan och ladda smartphonen.

För min egen del kommer inte vemodet i första hand av att det är mörkt ute. Finge jag välja skulle solen skina året om. Men precis som många svenskar har jag möjligheten att fly dit solen skiner och allt är inkluderat under en vecka.

Vad som får mig att känna en betungande och tärande känsla är när flyktingboenden systematiskt brinner. När jag går på centralen och ser en ung pojke, utmattad med svårighet att ens dricka det vatten han får av volontärarbetarna. När människor huggs ner på grund av sin hudfärg. När Sverigedemokraterna menar att de måste ta till utomparlamentariska metoder för att slänga igen dörren i ansiktet på medmänniskor som flyr för livet. När människor i Sverige på allvar menar att människor förtjänar att utsättas för våld. Det är då. Det är då det stora vemodet rullar in.

Resurser och social rättvisa

Oljepriset faller. Vi länder som importerar olja får i och med det ökad möjlighet att lägga resurser på annat. De länder som exporterar olja förlorar dock på ett lägre oljepris. Olja, och andra resurser, är så mycket mer än bara inkomstkällor. Resursers som olja ger oss möjligheter att resa och konstgödsel till mat, jordartsmetaller ger oss möjlighet att kommunicera via våra mobiltelefoner och datorer. Att kontrollera en viss mängd resurser ger självförtroende, välbefinnande och trygghet. Kort sagt så är naturresurser grunden för frihetsutövande, välbefinnande och andra värdefulla sakförhållanden. Men resurser är knappa. Faktumet att knapphet existerar och att var och en inte har obegränsad tillgång till dessa resurser gör det nödvändigt att diskutera social rättvisa. Med färre resurser finns det färre friheter att fördela och färre människor som, potentiellt, kan gynnas av dessa resurser.

Så långt, allt väl. Socialister som liberaler har förstått detta länge, att fördelning är grunden för social rättvisa. Är det rätt att man får behålla det man arbetat sig till, eller borde de svaga ha del av de privilegierades kaka? Här tycker de olika, men att fördelning är centralt är de överens om. Innan industrisamhället växte dock inte kakan av friheter möjliga att fördela. Med industrialiseringen växte kakan helt plötsligt – andelen resurser som fanns att fördela ”växte”. I själva verket så har inte antalet naturresurser växt, snarare tvärtom, men industrialismen har lärt människan att exploatera naturresurserna och göra dem tillgängliga för oss.

Fördelningen av dessa tillgängliga resurser var dock väldigt ifrågasatt under 1800-talet. Att arbetarna som utförde arbetet fick en så liten del av kakan, tycktes oacceptabelt. De feta kapitalisterna med cylinderhatt exploaterade arbetarna och plockade ut allt extra värde arbetarna tillförde under produktionen, var och är en klassisk kritik från marxister mot kapitalismen. Ja kanske inte det med fetman och hattbärandet. Med socialdemokratins intåg kunde man kompromissa denna fördelning. Så länge ekonomin växte och kapitalisterna inte tog ut allt för hög vinst, så kunde arbetarna ständigt få det bättre. Alla fick det bättre i en växande ekonomi och ojämlikheter i ägande och kontroll över kapitalet kunde rättfärdigas om arbetarna garanterades en växande kaka.

Men vad händer med rättvisan om det helt plötsligt inte finns mer och mer att fördela? Om ekonomin krymper, eller om vissa naturresurser tar slut minskar det vi har möjlighet att fördela. Jag har flertalet gånger bloggat om ekonomisk tillväxt och det potentiella slutet för densamma. Man behöver inte dela min tro på att ekonomin ska sluta växa, varken empiriskt eller moraliskt, för att acceptera några slutsatser kring fördelning och resurser som jag har.

Klimatförändringarna kommer att minska den beboeliga ytan på jorden, i alla fall om vi inte vill bo i plastigloos eller liknande skyddande habitat. Det kan också minska mängden och typerna av mat vi har möjlighet att äta. En minskande oljereserv kommer minska våra möjligheter att resa som vi vill, och så vidare. Det är klart, om vi tror på vetenskapens förmåga att ersätta allt vi blivit av med må det vara. Rimligheten i det antagandet kan också starkt ifrågasättas. Att en fälld urskog kan ersättas med en ny är tveksamt. Att oljan kan ersättas med andra drivmedel har inte gått att lösa på 100 år. Men, visst, det kan ske. Vi kan dock vara säkra på att aldrig kunna ersätta en översvämmad ö eller en förgiftad odlingsmark med en likadan av betong. Vi kan inte heller vara säkra på att de innovationer som krävs för att ersätta det vi förstört hinner, eller kommer uppfinnas och implementeras i tillräckligt rask takt för att vi inte, de facto, ska drabbas av mindre friheter att fördela. Detta är ett faktum för varje liberal och socialist att ta aktning på.

Je suis Charlie

Attacken på Charlie Hebdos är ett fegt slag mot det öppna samhället, mot det fria ordet och mot människan. Människorna som arbetade på den franska satirtidningen avrättades kallblodigt av, vad som synes vara, franska terrorister. Attentatet är fegt är vedervärdigt. I många fall brukar jag kunna hålla mig ganska distanserad till hemskheter som händer i värden. Denna hemska händelse får mig dock att må dåligt. Vad exakt det beror på vet jag inte. Det kan vara att detta attentat drabbar något jag kan identifiera mig med; vita män som med humor tar sig an samhället, något som jag ser som en av de främsta formerna av politisk kritik, då den är välformulerad.

Jag har dock knappast läst Charlie Hebdo, som mest hört talas om deras kontroversiella teckningar. Jag läser dessvärre inte så mycket svensk satir heller. Att det rör mig kan bero på att ett sådant dåd verkligen skakar demokratin i sina grundvalar. Det öppna samhället där jag fritt kan skriva mina åsikter på en blogg, där jag fritt kan diskutera vad jag vill med mina vänner och där den, så kallade, självcensuren ytterst är begränsad till någon form av allmän hederlighet.

En sak som fått mig orolig när jag under dagen följt nyhetsrapporteringen, främst via Sveriges radio, P1, och Dagens nyheter, är de spekulationer som görs i, ja, vems namn egentligen? Frågan om vem som gjort dådet är förstås enormt spännande. Att Charlie Hebdo har sina fiender, det vet vi sen innan. Men tills att polisen, faktiskt kunnat klarlägga vilka de egentliga förövarna är, gynnar oss spekulationer om vilka det är och varför de i så fall gjort det absolut ingen. I P1:s rapportering har man noga fastslagit att man inte vet vilka förövarna är, för att sedan storma ut med en kavalkad av spekulationer kring att detta skulle vara extremistiska jihadister eller islamister, baserat på indicier om att någon skall ha hört Allaha akhbar (ung. ”gud är störst”), och att den franska regeringen förmodligen utgår från att terroristerna är muslimer. Att det finns samband med attackerna mot Jyllandsposten, hjälper oss väldigt lite.

Sanningshalterna i utsagorna är i detta fall av minimal vikt. Att vara först med att pricka rätt nationalitet eller bevekelsegrund för attentaten är av underordnat värde. Att internationella underrättelsetjänster, regeringar och poliser går efter arbetshypoteser må vara. Men att spekulera har vi lärt om oss hur fel det kan slå. Redan några timmar efter att Anders Behring Breivik begått sitt attentat spekulerades det om att al-Qaida kunde ha gjort detta. Idag gör P1 och Peter Wolodarski samma misstag. Vem som helst kan lära sig en fras på arabiska. Oavsett misstankar har vi inte bråttom att döma, ty gissningar tjänar inget till. Detta enda det gör är att späda på det europeiska hatet mot muslimer. Det första vi bör göra är att enas för yttrandefriheten. När vi sedan vet vilka gärningsmännen är, kan vi dra slutsatser. Det samhället nu bör göra det är att ta ställning för att vi är Charlie, jag är Charlie – je suis Charlie.

Nyårskrönika, 2014

Sammanfattningen av möjligheternas år, 2014, är inte lätt. Mot slutet av året råder alltid en övervikt gent emot det som hänt de senaste månaderna i förhållande till allt som skett innan sommaren. Hur som haver ska jag försöka snärta ihop några rader om vad detta år betytt för mig.

Detta år var det år då jag lämnade Miljöpartiet, efter fyra år i samma partis tjänst. Vägen dit var konfliktfylld och tog upp mycket av min vakna tid, framförallt första kvartalet. Med halsbränna och under vissa perioder en väldigt hög stressnivå försökte jag parera både skola och min förening. I en förening där en lögn inte var en lögn, så länge man själv trodde på den, eller i alla fall inte kunde överbevisas, stångades jag med mina vänner för bättring. Till slut tackade jag för mig.

Föreningslivet och folkrörelserna är i perioder det som fungerat som det sammanhållande kittet i Sverige. Dansbanorna, nykterhetsföreningarna, arbetarrörelsens studiecirklar och idrottsföreningarna är unikt i Sverige och något som är, och har varit, en viktig del av den praktiska demokratiundervisningen. Kanske inte dansbanorna men de fungerar som mötesplatser för människor. De politiska partierna är inget undantag. En demokratisk process är kanske viktigast här.

Under 2014 har jag fortsatt mina studier på Umeå universitet. Nu läser jag ekonomisk historia på magisternivå (en ettårsutbildning på avancerad nivå). Valet stod mellan filosofi och ekonomisk historia, men valet föll på det senare. Det är få som vill anställa både filosofer och ekonomisk-historiker. Men mitt mål, och jag kan kanske också kan kalla det dröm, är att forska. Att hela tiden få bryta idéer mot andra, hela tiden få ta del av det nyaste som händer och, framförallt, få en större förståelse för hur världen och samhället fungerar, har jag svårt att motstå. Jag kan nog inte tänka mig något mer spännande att ha en sysselsättning där jag ständigt får lära mig, men också argumentera för vad jag tror. Hur som helst så finns det, mig veterligen, inte samma pengar i filosofi som i ekonomisk historia. Forskningsmässigt alltså. Även om jag älskar filosofi så får det, av strategiska skäl, bli ekonomisk historia för min del.

Vart tar detta mig? Trots att jag slutat med partipolitiken vill jag inte sluta med politik. Genom att studera mer, framförallt inom ekonomi, filosofi, tillväxt och samhälle får jag verktyg vilka jag kan använda för att driva politiska förslag. Det är ett privilegium. Men jag tror också att det behövs. Den politiska debatten kantrar över lite. Det tycker jag mig ha märkt under året. Nivån på debatten går ner. Nyanserna försvinner och svart står mot vitt. Jag är inte säker på att jag kan göra det bättre, men jag hoppas och tror det.

Mycket av detta som jag beskrivit är dock rätt gamla hjulspår i den näsmanska utvecklingen. Om det är något jag märkt och är otroligt tacksam för med 2014 är att jag (tror mig) har lärt mig att förstå och uppskatta kultur – teater, musik, bildkonst, litteratur – på ett helt annat sätt än innan. Att denna ögonöppnare för mig sammanfaller med kulturhuvudstadsåret må vara en slump eller en direkt kausalitet. Oavsett så är jag tacksam. Jag kan röras av duktiga skådespelare, inte för att jag blir underhållen, utan för att jag förstår sidor av världen jag inte gjort innan. Samma sak är det med musiken, bildkonsten och litteraturen med. Det låter pretto. Det kanske det är för att jag ägnar ett blogginlägg (en hel blogg?) åt min egen person. Men varför jag vill lyfta upp det är för att jag nu förstår kulturens viktiga roll i samhället och människors liv. Kan du ta del av kulturen så blir du rikare som person.

Kanske borde jag skriva något mer. Något insiktsfullt om världen. Jag känner dock inte att jag behöver det. Jag är nöjd med var jag är. Visst, jag kunde vara lite mer produktiv ibland, mindre stressad, träna mer, ha mer ork och så vidare, men en viktig sak som vi lätt glömmer i detta gudsförgätna samhälle är att andas ut lite, vara nöjda med vad vi har och, av och till, försvinna i en liten grotta ett tag. Våga vara obäst. Det är kanske en av de saker jag förstått i år. Jag behöver inte alltid briljera – jag är tillräckligt bra.

Avsked till Miljöpartiet

Alla vägar har en början och ett slut. I slutet av vägen leds man antingen in på en ny väg mot nya mål eller tillbaka dit man började. Vissa vägar leder in i återvändsgränder eller tunnlar man inte ser slutet på. I detta fall får jag nog inse att den lilla, lilla springan med ljus som jag skymtar långt fram i tunneln, är för slitsam att sträva mot. Min resa är i detta fall partipolitiken och det svaga ljuset är en förhoppning om att få utlopp för mina politiska strävanden via den samma.

Få av er som känner mig har undgått att märka mitt engagemang i den gröna politiken. Jag har under ganska precis fyra år representerat Miljöpartiet och identifierat mig själv, och identifierats av andra, som miljöpartist. Från detta kommer jag nu att ta ett avsteg. Jag lämnar partiet som har gett mig mycket under dessa fyra år och jag hoppas att jag kunnat ge en del tillbaka.

Detta är en effekt av många orsaker. Orsakerna var för sig har skapat tvivel inför mitt engagemang. Enstaka tvivel har dock gått att skaka av med hjälp av min övertygelse och tro på en bättre framtid. Som pragmatiskt lagd har jag känt att jag alltid kunnat se möjligheter och vägar framåt. Det senaste året har dock överskuggats av speciellt stora tvivel. Så stora att jag väljer att avsluta mitt engagemang.

Tvivel inför den egna övertygelsen bär man alltid med sig. Mina tvivel kan sammanfattas till tre, anspråksfulla, rubriker: intellektuell hederlighet, ideologisk avsaknad och vanstyrda föreningar.

Min grundinställning till politik är att aldrig styras av dogmatism: slaviskt följande av ett partiprogram eller en partipiska. För mig så handlar intellektuell hederlighet om att kunna omvärdera det man tidigare trodde var sant. Ett visst mått av tvivel i den egna övertygelsen är sunt och bör vara ett naturligt inslag i alla människors politiska gärningar. Såklart har jag tvivlat på miljöpartiets politik, men det har dock aldrig funnits ett bättre alternativ för mig. Och jag har aldrig tvivlat så mycket att jag känt att jag behövt lämna.

Vad gäller den tämligen begränsade gröna idédebatten har jag själv varit aktiv för att stärka den och skrivit om det i olika forum. Jag har varit, och är, kritisk mot Miljöpartiet i dessa frågor. Den ideologiska debatten har fått stryka på foten när realpolitiken ska formeras. Det finns en avsaknad av ideologiska överväganden. Jag är dock inte naiv. Jag är, som så många, en pragmatiker. Beslut måste tas och inte sällan handlar det om att välja mellan två dåliga ting. Ibland måste man välja vad som känns som ett dåligt val. Men en ideologisk debatt utkristalliserar vilka mål vi har för politiken. Medlen för att uppnå målen är det politiska hantverket. Att behärska det politiska hantverket innebär att vi behärskar medlen. Men avsaknaden av mål, eller om vi har mål som motsäger varandra, gör att medlen inte tjänar något till. Alla partier som varit på tal om att ta plats i regering har brottats med frågan om att kompromissa med sina ideal. Det som oroat mig är dock att jag av och till mött en så stark oförståelse för idédebatt från centrala delar av partiet och det har fått mig att tvivla på Miljöpartiets existensberättigande. Det räcker inte att vara gröna sossar.

Detta har dock inte heller varit ett huvudskäl för det beslut jag nu redogör för. Ett av de starkaste ljusen i denna tunnel har varit det som rört partiets ideologi. Här har jag känt att jag har en kompetens, att jag hade kunnat bidra trots avsaknaden av intresse från partiet centralt. Jag känner att jag hade kunnat göra, och kanske kommer göra, mer vad gäller den ideologiska debatten. Att stångas mot idéer är jag van vid och avskräcks inte i första taget. Kampen om idéerna är alltid värd att tas.

Det som dränerat mig på mest engagemang och optimism har varit något annat än det jag nämnt ovan. Den sista rubriken – vanstyrda föreningar – har fått bägaren att fyllas tills att brädden inte längre fungerat som en skyddande vägg. Sen cirka ett år tillbaka har mitt partipolitiska arbete i huvudsak skett i lokalavdelningen i Umeå och regionen i Västerbotten. Den enskilt största orsaken till att jag lämnar Miljöpartiet är på grund av de bråk som pågått i dessa avdelningar. Om detta har mycket kunnat läsas i tidningar och på nätet. Jag tänker här inte återge alla detaljer utan sammanfattar med att jag tror att de krafter och strukturer som orsakar de största problemen, kommer fortsätta att göra detta under en överskådlig framtid. Från centrala personer i lokalavdelningarna har förståelsen för problemen ofta saknats. Inte sällan har de som förstått visat en ovilja till förändring vilket tagit bort min och många kloka personers politiska plattform.

Så hur kommer det sig att jag lämnar och inte stannar och arbetar för en förbättring? Vi som fastnar i dessa konflikter har två dåliga vägar att välja på: antingen är vi naiva och stannar, med blodet droppandes från våra pannor när vi inte lyckats stånga oss igenom den vägg som ställts i vägen för vårt engagemang; eller så är vi överlöpare, desertörer utan heder. Antingen sviker vi oss själva genom att vara kvar, eller så sviker vi andra – väljare, partikamrater, framtida generationer – om vi ger upp. En typiskt dålig relation med typiskt dåliga alternativ.

Trots detta har jag kvar tron på politikens långsamma och malande hantverk. Jag avslutar inte mitt engagemang för att jag tappat tron på politiken, tvärtom. Jag är stärkt i min övertygelse om vikten av ett väl fungerande civilsamhälle med demokratiskt välskötta föreningar. Jag blir stärkt av att på nära håll deltagit i en förening där denna demokratiska grund varit satt ur spel, när jag märker hur detta har dödat engagemang för mig och många andra. Engagemang som demokratin behöver.

Trots att jag lämnar partipolitiken kommer jag inte överge politiken som sådan. Mina idéer har jag kvar, det är ju trots alltid de jag har trott på när jag inte trott på partiet. Det är de idéerna som gett mig kraft. Att sprida dem, i vilken form det nu än blir, kommer vara lika relevant för mig nu som då. Jag tror fortfarande på en bättre värld, med bättre miljö, mindre klyftor och en livligare demokrati. Jag vill fortfarande påverka.

Jag vill avsluta med att tacka alla de vänner jag fått under dessa fyra år och de klokskaper jag kunnat dela med er. Det är trots allt ni som givit mig kunskap, glädje och energi under denna tid. Er har jag kvar i en liten resväska när jag, med detta, backar ur tunneln. På min nästa resa tar jag med er i en alldeles egen liten bagageväska. Det bagage som tidigare tyngt mig byter jag ut mot er och genast känns min färd lite, lite lättare.

Planekonomi vs. marknadsekonomi – tvång och styrning

Debatten mellan kapitalism och kommunism fick ett mycket abrupt slut efter Sovjetkommunismens fall i början på 90-talet. Statlig inblandning i ekonomin blev nästintill ett skällsord och marknader i många länder i Väst började avregleras och liberaliseras, influerade av Ronald Reagan och Margaret Thatchers ”konservativa revolution”. Mycket av detta skifte lever vi i än idag. Finansmarknaden avreglerades vilket gjorde att bankerna kunde låna ut pengar, i princip, obehindrat och statliga företag som Televerket i Sverige blev Telia med en mer marknadsanpassad verksamhet. Avregleringar och utförsäljningar i Sverige har sedan dess fortsatt, både med regeringarna Persson och Reinfeldt. Staten har tagit en annan roll i ekonomin och andra typer av äganden uppstår. Marknadsekonomin är alltjämt stark och staten har lika stor roll nu som förut, även om planeringen av ekonomin har avtagit som medel att skapa tillväxt och välfärd. Så bör vi sakna tiden innan avregleringarna? Vad betyder det egentligen att ha en planerad ekonomi? I relation till detta, vad betyder det att ha en planekonomi? Borde vi vilja avskaffa kapitalismen till förmån för en planekonomi? Jag ska försöka förklara varför jag tror detta vore en dålig idé och vad vi faktiskt förbinder oss till om vi anammar kapitalism och privat ägande.

Ägande är centralt i alla ekonomier. Antingen är ägandet helt privat i den mening att jag, på något sätt, kan tillförskansa mig ett föremål (vi kan begränsa diskussionen till fysiska ting) och oinskränkt ha bestämmanderätt över detta ting. Filosofen John Locke menade att ägande kom till genom att blanda mänskligt arbete med att ting från naturen. Säg att jag tar ett träd som ingen äger (möjligtvis ”moder natur”, men ingen människa i alla fall). Jag arbetar med detta träd genom att hugga ner  en rak och fin gren för att göra ett spjut. Locke menar att i och med att människor äger sig själva, äger sitt arbete och på så sätt ”blandar sig själv” med naturen så kommer jag också äga detta spjut i och med att jag tillverkat det (blandat mitt arbete med grenen). Då jag har äganderätt över detta spjut får jag göra vad jag vill med det, utom att använda det att förstöra andras prylar och jag får heller inte döda någon annan. Detta är den ena extremen av ägande.

Den andra extremen är att ingen får äga något men att alla äger allt – socialism. Om vi tänker oss Marx socialistiska utopi så innebär det att alla gemensamt äger det som gör att vi kan producera konsumtionsprylar – produktionsmedlen. Det medel för produktion som finns är allt som behövs i produktion av något: hammare, naturresurser, maskiner och fabriker men också kommunikationer i dagens samhälle så som internet; allt vi behöver för att kunna skapa prylar att konsumera. Jag konsumerar inte vad jag producerar utan det jag har behov av. Kan jag producera mer om andra har behov så ska jag göra det. Det finns utrymme för visst privat ägande, men det är högst villkorat med att det inte behövs i den övriga produktionen. Ett kort på min familj kan, till exempel, inte ses som särskilt nödvändigt för någon annan än mig att konsumera.

Oavsett om jag beskrivit socialism och Lockes idéer om ägande på ett rätt sätt så är det viktiga för min poäng att se ägande på ett spektra, där jag i ena änden kan äga allt och i den andra i princip inte äger något. Däremellan finns grader av villkorat ägande. I Sverige får vi inte äga vilka skjutvapen som helst, inte ha uran hemma i garderoben, jag får inte kasta kvicksilver i naturen etcetera. Villkoren för ägande brukar ligga någonstans på detta spektra men inte i extremerna.

Organiseringen av ekonomin speglas i vår relation till ägande. En liberal lockeansk idé om ägande återspeglas i en oreglerad frimarknad, vad man bruka kalla laissez-faire (ungefär ”låt gå” på franska). En socialistisk idé om ägande återspeglas i planekonomin. Även i detta fall har vi ett spektra med laissez-faire i ena extremen och planen i den andra. Skillnaden i detta spektra är att det inte finns olika nivåer av planekonomier – antingen är det en plan, eller inte. För att kunna uppfylla planen måste den följas, annars är det en målsättning. De flesta är insatt i vad en oreglerad marknad skulle innebära – avtal sker mellan köpare och säljare utan inblandning av någon annan, staten – därför tänker jag inte diskutera det så mycket. Vad gäller planekonomin så skrev jag att planen måste följas för att inte vara en målsättning. De som är planerare i ekonomin, oavsett om det är stora rådslag, professionella planerare eller superdatorer som via enkäter tar reda på vad som ska produceras, så måste de planera och kartlägga allt; råvaror, vad som ska produceras, till vem och när. För att kunna ställa in produktionsapparaterna och för att planeringen inte ska ta längre tid än själva produktionen så måste planen ha et lite längre tidsspann. Att kunna ha en viss effektivitet är nödvändigt för att människor ska kunna få sina grundläggande behov tillfredsställda.

Så långt så kan jag inte hitta några principiella invändningar mot en planekonomi. Fördelarna är att det finns någon som tänker på och kan förebygga problem, miljömässiga, sociala eller exempelvis bostadsmässiga. Det stora problemet med en planekonomi är dock att planen måste följas för att få önskad effekt. Om staten (eller kollektivet) äger alla produktionsmedel och bestämmer över vad som ska produceras så måste också någon se till att detta produceras. Annars fallerar planen och för att planekonomin ens ska vara tänkvärd så måste planen kunna uppfylla de mål planerarna sätter upp. Detta betyder att staten (eller kollektivet) måste tvinga människor att uppfylla planen. Utan arbetskraft så kan vi inte producera någonting. Om du då inte vill jobba i gruva 28 för att förse sjukvården med en titanskruv till Agda som brutit benet så blir inte Agdas ben lagat. I en marknadsekonomi kan man i teorin betala dig mer eller betala någon annan för titanet, men i en planekonomi så måste alla uppfylla sin del i planen, annars blir planen lidande. Staten (eller kollektivet) måste alltså se till att någon arbetar med att uppfylla planen. Arbetskraftens förverkligande av planen är ett villkor för planekonomins upprätthållande.

Ett av argumenten för att möta detta motargument mot planekonomin är att i det socialistiska samhället (som rimligen är nödvändigt för planen) har lett till en form av upplysning för alla vilket utrotat egoismen till förmån för kollektivet. Det blir onödigt att tvinga folk att arbeta. Det må vara. Jag är väl dessvärre cyniskt inställd till detta uppvaknande. Jag tror fortfarande att det kommer finnas egoism, även i det klasslösa samhället, och att alla, hela tiden kommer kunna se att helheten är viktigare än individen eller individens grupp. De grundläggande behoven är ju för tusan egoistiska! Även vad gäller arbetsfördelningen i det socialistiska samhället så tror jag det uppstår avundsjuka. För att organiseras effektivt så ska helst den som är bäst på att utföra en arbetsuppgift göra detta. I mitt fall kanske jag är bäst på att arbeta i gruva, men helst av allt vill jag leva som Blondinbella och blogga hela dagarna. Tvingas jag att arbeta i gruva 28 och inte får möjlighet att försöka bli bloggdrottning kommer jag nog bli avundsjuk på Blondinbella och vill därför försöka avvika från planen för att hitta en annan sysselsättning.

Ett annat argument vilket är mer tekniskt än psykologiskt är att vi inom en snar framtid inte kommer behöva mänsklig arbetskraft. Robotar kan ta över stora delar av det arbete som tidigare utförts av människor. Det stora problemet med detta blir i så fall en liten klass som måste arbeta vilket är teknikerna som programmerar och styr robotarna. Dessa blir då antingen slavar under kollektivets piska då det är teknikernas roll att uppfylla planen, eller så blir de teknokratkungar med enväldig makt över produktionen. Vilket som är det inte önskvärt att makten, eller ansvaret hamnar i några få personers händer.

Detta leder mig till att förkasta planekonomi som alternativ. Skiljelinjen går inte mellan kapitalism och planekonomi eftersom båda innebär stark kapitalansamling, skiljelinjen går mellan planekonomi och marknadsekonomi. Vi kan fortfarande vara kritiska mot de problem och ojämlikheter stor kapitalansamling hos få individer innebär, men ändå värna någon form av privat ägande. Att staten reglerar ekonomin är helt i sin ordning, detta är också vad de allra flesta stater gör och har gjort sen nationalstaten kom till. Att planera ekonomin i den mening att ha målsättningar är bra för att inrikta sina gemensamma insatser. Detta kräver också att man tar hänsyn till vad folk faktiskt har för behov. Om människor vill ha bättre miljö så kan staten införa miljöskatter, om människor vill ha mer sjukvårdstjänster kan de privata inkomsterna beskattas mer, ty människorna har redan gett sitt godkännande. Vi kan mycket väl sakna tiden innan avregleringarna i Sverige för staten tog en starkare roll i att peka ut inriktningen för svensk ekonomi. Trots att staten gjorde detta så var ekonomin fortfarande fri i det stora hela. Vem som helst kunde inte starta tåg-, post- eller telefoniföretag. I det stora hela en marginell inskränkning av det privata ägandet. Att inskränka det privata ägandet har många fördelar för kollektivet som för individen, vad gäller jämlikhet och hälsa. Vad gäller huruvida ekonomin ska styras av en plan eller marknadsmekanismer så tror jag dock att vi kan sluta oss till att marknaden som grundprincip är att föredra.

Drömmen om ett jämlikt Europa

I skrivandets stund sitter jag på Stockholms central och väntar på nattåget hem till kyliga norr. Jag har nyss kommit hem från en väldigt intressant och lärorik kandidatutbildning med de miljöpartistiska kandidaterna till EU-parlamentet, samtidigt som vi fick träffa andra gröna från hela Europa som också kandiderar för ett grönare EU. Något som slår mig är hur mycket mer våra gröna vänner i Europa tar på allvar idén om Europa som identitet, samarbetsprojekt och institution. Europa är en ganska godtycklig indelning av länder, där medlemskapet tydligen slutar i det vi kallar Asien och som inte lyckas sträcka sig över havet.

Så vad är denna idé om Europa? En spanjor, Ernest Urtasun, uttryckte det på de europeiska grönas konvent som att det är idén om att ingen ska lämnas utanför. Eller snarare drömmen om att ingen ska lämnas utanför. Han jämförde med den amerikanska drömmen.

Vad jag själv tror idén och drömmen om Europa, i meningen europeiska unionen, från grundandet fram till nu, var idén om ett Europa i fred. Fritt från uppslitande krig och konflikter. Denna dröm har i allra högsta grad besannats. Men vad den moderna drömmen är tror jag är mer oklart. Ernest har en dröm, men det är en dröm vars tolkningsföreträde han måste slåss för. Likväl som Europa numer är en gemenskap av ekonomisk och lagstiftande karaktär så är det ett kallt krig kring tolkningsföreträdet av Europas framtid. I krisens spår, en kris som Sverige varit lovligt förskonat från, är kriget om tolkningsföreträdet enormt. Rasistiska partier slåss om att kunna stänga gränser, konservativa som tillsammans med socialister vill konsolidera makt till institutioner som inte tillsatts genom demokratiska processer och neoliberaler som drömmer sig tillbaka till Thatcher och Reagans dagar med mindre stater och svältande ekonomier.

Att jag lämnar en grön synpunkt tycks också vara på sin plats. Svenska Miljöpartiet har under lång tid varit EU-motståndare men värnat idén om Europa. Man har sett EU som en institution som förflyttar makten från folket, upp till mer eller mindre korrumperade makthavare i Strasbourg och Bryssel. I och med det svenska medlemskapet som kom till via folkomröstning har man ändrat inställning och kräver inte längre utträde. Fokuset ligger istället på att forma EU så som vi vill ha det.

Vikten av detta kan vara större än någonsin. Situationen i Europa är i mångt och mycket lik den kris och ängslan som rådde på -30-talet. Arbetslösheten var hög, framtiden såg mörk ut och lika mörka krafter började formera tankar kring att göra skillnad på folk och folk. I Tyskland skapades ängslan kring tron om en bättre framtid som ett resultat av enorma återbetalningskrav från att ha varit initiativtagare till första världskriget. Nu sitter Grekland, Spanien, Portugal med flera i liknande, skuldsituationer med enormt hög arbetslöshet. Generationer utan hopp om framtiden. Miljöpartiet i Sverige tillsammans med alla gröna i Europa vill göra allt för att skapa framtidstro och motverka främlingsfientlighet.

Varför är detta grönt? I stor utsträckning är detta liberalt. Socialliberalismen hos gröna är stark. Det får Ernest att drömma om ett jämlikt Europa, det får gröna att kräva öppna gränser, det får gröna att kräva ett slut för den omänskliga åtstramningspolitiken. En mer djupgrön analys skulle kunna ge klartecken för åtstramningspolitiken: mindre tillväxt kräver mindre av miljön. Inskränkningar av den fria rörligheten ger mindre ekologiskt fotavtryck. Men inget av detta föredrar gröna. Sympatin för människor är stark och leder oss till att värna människors frihetsutövande. Drömmen om ett grön Europa börjar i en liberal dröm om allas lika möjligheter att söka det goda livet. Detta står i nuläget emot en dröm om ett hållbart Europa, ty mer handel, mer förflyttning och lägre arbetslöshet ger högre utsläpp och ökad resursanvändning.

Nu vet jag förstås att krig om något är en fruktansvärt nedsmutsande aktivitet. Men idén om Europa är fortfarande en idé om fred. En dröm om fred. I nästa steg drömmer jag om ett jämlikt Europa med små klyftor och stor social sammanhållning. Nästa steg är en dröm om ett hållbart Europa som stannar inom de ekologiska gränserna. Detta drömmer jag och andra om eftersom vi önskar människor möjligheten att förverkliga sig själva. Att inte vara beroende av tur och social klass för att kunna för att kunna leva det liv man vill leva. Ett jämlikt Europa är en dröm lika relevant som den dröm man hade om ett Europa i fred efter sekler av krig. Freden är uppnådd. Låt oss bevara den och sedan uppnå den jämlika Europa.

Nyårskrönika

Det ligger någonting väldigt spännande i att sammanfatta ett år i en och samma text. Blev det som jag hoppades? Vem är jag nu och vem var jag förut? Jag ska försöka sammanfatta mitt 2013, från en mer allmän, sämhällelig vinkel och från min egna lilla horisont.

2013. Rasismen och antirasismens år. I Europa reser sig rasister och nazister ur spillrorna från de tunga åren av arbetslöshet, ekonomisk åtstramning och konflikter. Sverige i allmänhet och Umeå i synnerhet har sett nazistiska våldsyttringar som vi varit rätt förskonade från sen nittiotalet. Under min uppväxt och även i mitt vuxna liv har jag aldrig kommit i kontakt med pur rasism, än mindre med den renodlat organiserade varianten. En dag för inte allt för länge sedan stod dock Svenska motståndsrörelen på Umeås gator och spred våld och hat. I min stad där jag bor stod plötsligt unga arga män och propagerade för att avskaffa det vi känner som demokrati, att dela in människor i olika grupper baserat på vanföreställningar om raser och dessa påstådda rasers egenskaper. Men mot dessa människor som med våld vill förändra samhället stod andra som värnade demokratin och människors värde. Människor som var på torget denna dag valde att stå upp mot nazism när de såg den. Det är stort. Vad som är ännu större är att detta har skett i hela Sverige, flera gånger och mest påtagligt manifestationen i Kärrtorp. Detta ger mig hopp om framtiden.

Under 2013 har jag inte bara förstått varför rasism är så dåligt på ett intellektuellt plan utan också på ett emotionellt. Det har kommit nära mig och jag förstår varför vi inte kan låta rasismen få fäste. Utmaningen, att mota rasismen vid grind, kräver tålamod och jag hoppas och tror att svenska folket orkar stå ut.  Jag önskar att Europa orkar och jag önskar att hela världen tar kraft emot förtrycket som hindrar människor från att tycka vad de vill, tänka vad de vill, säga vad de vill och skriva vad de vill.

Vad rasism beror på är svårt att veta. Vissa hävdar låg intelligens, andra hävdar att människor är födda så. Jag tror inte bums att man är dum för att man hyser rasistiska tankar. Det kan säkert de flesta göra. Att klumpa ihop människor efter grupptillhörighet för att sedan dra slutsatser om hur man bör behandla de enskilda individerna i grupp är något många råkar ut för. Just de tankevurporna är inte största problemet, utan problemet är oviljan att göra någonting åt sin inställning. Att ifrågasätta giltigheten att generalisera om på vilket sätt jag bör behandla individ x, som jag aldrig träffat, efter vad jag tror mig veta om en löst definierad grupp som jag tillskrivit x tillhörighet i, är något som möjligen kan vara svårt till en början men lik förbannat en nödvändighet om jag inte är nöjd med att hysa rasistiska tankar. Även de smartaste människor ifrågasätter dock inte jämt varför de tycker som de tycker. En av John Stuart Mills klokaste insikter om det mänskliga är att vi är felbara. Att en människas sökande efter sanning är en krokig väg där vi, om vi inte kan påvisa att vi har ett gudomligt intellekt, kommer att fela i våra tankegångar. Därför bör vi alltid utsätta oss för våra meningsmotståndares åsikter och sedan fundera varför just vår egen uppfattning är rätt och inte vår meningsmotståndares.

Vad har jag lärt mig i år? Vem har jag blivit? Jag är nog i mångt och mycket samma person som för ett år sedan. Det viktiga är att försöka välja vilken människa man vill fortsätta vara eller bli. Mitt år har varit stressigt, framför allt den sista halvan. På en professionell nivå har det handlat om att arbeta långsiktigt och lösa konflikter. Även året som kommer ser liknande ut. Detta riskerar alltid att göra människor bittra. Motgångar, människor som inte håller med dig och människor som väljer att hata andra människor är grogrund för cynism. Att då bli cyniker och välja den enkla vägen ter sig som en lockande utväg. Att hävda att andra är giriga, dumma, egensinniga, elaka, onda är ibland ett sätt att piska upp ett engagemang mot dessa människor. Jag vet dock inte många gånger invektiv har varit ett sätt att komma fram till goda lösningar. Jag skriver detta som ett sätt att påminna mig om ett sätt att vara mot människor. I bland lyckas jag och ibland inte, men det viktigaste är att försöka. Jag vill kunna vara öppen för andra människors idéer, ta in dem förutsättningslöst, och sen diskutera utifrån jämlika premisser. De flesta människor har anledningar att handla som de gör. Ta människor med rasistiska åsikter till exempel. Historien visar att människor som inte haft samma tillgång till utbildning, där arbetslösheten är hög och ojämlikheten likaså, tenderar att ha mer rasistiska åsikter. Att kasta invektiv emot dessa människor i hopp om att de ska sluta vara rasistiska är en ganska orimlig tanke. Där emot att sträva för ett samhälle där människor har de materiella förutsättningarna för att själva välja vilka liv de vill leva. När du är nöjd med ditt liv i ett sammanhang där andra människor också är det finns en starkare grund för öppenhet och unnsamhet.

Jag har de materiella förutsättningarna för att hitta vad jag tycker är värdefullt i ett liv. Jag har det privilegiet som många tyvärr förvägras i Sverige, men också i världen. Det finns ingen motsättning mellan mitt välstånd och min önskan för de som har det sämre än mig att få tillräckliga förutsättningar. Jag är en människa som inte far illa av, exempelvis, den sittande regeringens politik (mer än att jag mår dåligt av ökad ojämlikhet). Jag är högutbildad och snart färdig med mina studier. Jag är en vit man. Jag kan uttrycka mig i tal och skrift. Mig kommer det gå relativt bra för. Men förtjänar jag dessa förutsättningar, mer än någon annan? Klart jag inte gör. Inte mer än någon som föds på en båt på väg till Sverige utanför Lampedusa.  Jämlika förutsättningar är A och O för en väl fungerande demokrati. Jobbskatteavdrag ser till att befästa min oförtjänta position på de sämre lottades lika oförtjänta dito. 2013 var ett år av mer ojämlikhet och mindre förutsättningar för allas lika rätt till att söka förverkliga sin potential. Vad 2014 har att bjuda står skrivet i stjärnorna, men kom ihåg att det aldrig är för sent att arbeta för någonting bra. Det är heller aldrig försent att ifrågasätta varför just jag förtjänar min position i samhället och inte någon annan.

Ha ett fint 2014.

Kan vi vara gröna liberaler? Liberala gröna? Del 2

Mitt förra inlägg handlade lite argument för varför vi skulle kunna vara gröna liberaler. Jag svarade riktigt aldrig på frågan om varför vi borde vara gröna liberaler. Det är ju en rimlig fråga. Liberalismen är en av de äldre ideologierna som lever idag, kanske den äldsta, om en än i en annan form än när den formades före den industriella revolutionen. Det finns nog de som hävdar att vi helt enkelt borde skicka tillbaka liberalismen, i vilken form den än är, till före tiden för Newcomens ångmaskin och spinning Jenny – jag tror dock att det är ett misstag.

De allra flesta av oss tycker att många liberala värden är viktiga. Frihet att uttrycka sig, att få bilda och tillhöra vilka föreningar man vill, att få TYCKA vad man vill, och att ingen ska få hindra mig från att leva det jag tycker är ett gott liv, så länge jag inte hindrar andra från att göra samma sak. Få av oss säger emot. Demokrati, så som vi uppfattar den är också något som i princip kräver en liberal grund. Vi kan tänka oss demokratiska anarkier, kanske inte i lika stor utsträckning socialistiska. Hur som är det massa saker med liberalismen som är bra och som många ser som naturliga delar av sin moral och sitt dagliga liv. Jag ser många liberala värden som grundläggande. De kan inte heller ersättas av en annan ideologi eftersom vissa av dessa viktiga värden då hade försvunnit.

Så om vi är liberaler och accepterar de liberala värdena menar jag att vi också borde vara gröna. Gröna på så sätt att man ser naturen som grundläggande för frihet. I klassisk liberalism har naturen mer setts som något som varit till för att använda sin frihet på – exempelvis genom att exploatera naturen för att få tillgång till dess rikedomar. I den nyare, sociala liberalismen, ser man att naturen faktiskt är förutsättningen för vår frihet. Utan naturen, mindre möjligheter att utnyttja våra friheter.

Detta är ett av argumenten för varför vi bör vara gröna – för att kunna möjliggöra vårt utövande av frihet och tillfredsställa våra behov. Ett grönt argument för liberalism helt enkelt. Så enkelt kan det vara. Om socialismen eller anarkismen bättre kan bevara vår frihet och så också naturen låter jag vara osagt, men jag lutar åt att liberalismen sitter på trumf här. Med detta sagt så har jag inte köpt, exempelvis den nuvarande kapitalism som i mångt och mycket styr vår ekonomi och som används som argument för att förstöra naturen.Jag vill tro att den typen av kapitalism inte är liberal på ett riktigt sätt. Därför törs vi vara liberaler, även vi gröna.

Kan vi vara gröna liberaler? Liberala gröna?

Nu kastar jag mig rakt in i ett filosofiskt spörsmål som jag faktiskt också sysslar med på dagarna. Jag skriver för närvarande C-uppsats i filosofi och har där en frågeställning som jag tänkte spåna lite fritt runt nu och fundera över varför det jag tar upp är viktigt.

Det jag ska försöka utreda är om det går att hitta en teori som bevarar liberala värden som också kan ge plats åt tillräckligt starka ekologiska värden som faktiskt kan få våra samhällen hållbara. Ekologister (tycker ofta att naturen är värd att bevara för sin egen skull, ekosystem har värde i sig osv.) har länge kritiserat liberaler och hävdat att de är roten till det onda, alltså all typ av miljöförstöring. Länge så tänkte man att de enda sättet att rädda planeten var att förkasta liberala värden som demokrati, autonomi (självbestämmande) och en statlig neutralitet inför det goda livet*.  Man tyckte att dessa värden skulle förkastas för att de ofta var nära förknippade med ekonomisk tillväxt som har dålig effekt på miljön och för att alla människors olika ageranden inte kunde likriktas till en hållbar livsstil. Sen kom en våg av så kallade ekomodernister i och med Brundtlandrapporten som då, istället för att säga att ekonomisk tillväxt var problemet för miljön, så var det själva förutsättningen och man började prata om hållbar utveckling, alltså att tillväxten (utvecklingen) skulle inriktas på miljöbra saker som energiteknikeffektivisering och så vidare.

Problemet med båda linjerna är att man inte kommer hela vägen. De ekologister som menar att liberalismen och dess efterhängsna kusin, kapitalismen, är roten till miljöförstöringen föreslår ofta så kallade ekofascistiska lösningar – att staten ska besluta om starka restriktioner för miljöns skull. Många av oss är lite skeptiska mot ekofascismen och tycker inte det är bra att människor inte får handla som de vill och kanske tvingas att lyda staten, utan att de själva fått besluta om vad staten ska ha för mål. Å andra sidan så når inte ekomodernisterna hela vägen fram. Ekomodernisterna är ofta liberaler i ett brett spektra men vad som är enkelt att se är att miljöförstöringen inte minskar, och om den gör det så går det alldeles för långsamt.

Så hur löser vi detta? Kan vi behålla viktiga liberala värden och samtidigt rädda miljön? Jag tror faktiskt det, exakt hur vet jag då jag lämnat in min uppsats i januari, men jag har några spår redan nu.

Jag tror dels att det är viktigt att staten, även i fortsättningen är neutral inför folks olika sätt att leva. Jag tycker inte att staten ska fostra människor i att bli en viss typ av medborgare, exempelvis goda kristna, hurtiga atleter, kommunister, frimarknadsekonomer eller dylikt. Jag önskar att var och en kan få utvecklas till den hen vill. Då är frågan vilka ekologiska värden som vi inte kan kompromissa med? Om man tänker sig att naturen har egenvärde och vi aldrig kan använda oss av naturen, eller djur, på ett sätt som exploaterar dem så blir det nog kört med en liberal neutralitet. Dock är det få som tycker detta, de flesta går med på att röja ner en skog för att bygga bostäder/odla mat och liknande. Jag sluter mig snabbt till att vi inte har några problem med neutraliteten inom liberalismen utan att argumentera med. Hur får vi till hållbarheten då?

Brundtlandrapporten definierar hållbar utveckling som:

En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Problemet är att detta fokuserar på behov och inte på att bevara resurser. Det gör att vi i princip skulle kunna odla upp all jord som var möjlig och bygga bostäder och tennisbanor på resten. Om folk inte har behov av skogspromenader i organisk skog så kan man byta ut det mot en skog i plast. Vi har inget behov av att andas frisk luft, bara att kunna andas och må bra vilket skulle kunna betyda att det räcker med att bygga in filter i spädbarns näsor. Det är inte hållbarhet i en rimlig bemärkelse.

En av de gubbar (ja, jag letar kvinnor som skriver om samma ämne, Robyn Eckersley är att rekommendera) som jag kommer att diskutera är Marcel Wissenburg. Han föreslår en princip för hållbarhet som han bygger vidare på Rawls just savings principle som handlar om att samhällen ska göra möjligt för framtida generationer att upprätthålla möjligheterna till rättvisa, väl fungerande samhällen i framtiden. Alltså, om ett samhälle nu är rättvist så måste det kunna fortsätta att vara det framöver och de resurser som behövs för det sparas. Wissenburgs förslag är på engelska:

No goods shall be destroyed unless unavoidable and unless they are replaced by perfectly identical goods; if that is physically impossible, they should be replaced by equivalent goods resembling the original as closely as possible; and if that is also impossible, a proper compensation should be provided.

Principen innebär att om vi inte kan ersätta de material vi använder med några exakt likadana och om vi inte klarar av det så ska vi hitta något som liknar materialen så nära som möjligt och ge en kompensation. Om detta är grunden för rättvisa mellan generationer och det är för att kunna möjliggöra fortlevnaden av det liberala samhället över tid så tror jag vi har en vinnare. Vi kan vara liberaler, men också värna miljön – på riktigt.

 

 

 

*Neutralitet inför det goda livet betyder att statens institutioner är byggda så att de ska göra det möjligt för individer att leva tillsammans trots att man har olika religiösa uppfattningar eller uppfattning om vad som gör ett liv värdefullt. Det innebär då ofta saker som yttrandefrihet, pressfrihet, jämlik behandling av medborgare från statens sida, anti-diskriminering och så vidare.